Snart är terminen slut på ridskolan, hästarna går på gräs och är redo för semester i slutet av veckan. Ibland tänker jag tillbaka på hur många terminsavslutningar jag har varit med om, både som elev och ridlärare. Jag har ridit på ridskolan sen jag var fyra år gammal. Jag hade en liten shetlandsponny en sväng när jag var sju år gammal som jag åkte av på hit och dit nästan varje gång jag red, hon var inte superglad i stallet och ja, vi hade det svårt med henne helt enkelt. Sen avslutade hon faktiskt sitt liv som den perfekta ridskoleponnyn, tro det eller ej!

Men tillbaka till mina terminsavslutningar på ridskolan. Jag har alltså ridit lektion sen jag var ungefär fyra år. Hästar har alltid varit allt för mig och när jag var liten var det ridlärare jag ville bli(och bo i stan med en kompis så vi kunde gå på bio). Ridskolan har alltid varit mitt andra hem, där jag haft mina bästa vänner, där jag hängt dag ut och dag in, där jag har lärt mig nästan allt jag kan om hästar och ridning, där jag alltid varit glad och så tacksam över att få vara. Men mest tacksam har jag alltid varit för att få rida och ta hand om lektionshästarna. Jag red en dag i veckan (vissa gånger två) från det att jag var fyra år upp till tjugotre år gammal. Men utöver min lektionsridning så fick jag rida min kusins häst som då stod på ridskolan och jag var med på extra aktiviteter, tog privatlektioner, extra träningar, tävlade och allt detta. Detta utvecklade min ridning något enormt. Alla dessa timmar i sadeln. Men denna utveckling kom ju såklart inte förrän jag var runt nio, eller kanske till och med tio år. Innan dess red jag med foten för långt in i stigbygeln, hade halvlång tygel så det tog en halv långsida innan jag kunde vända hästen, hamnade lite i stolsits ibland och ja ni vet, allt det där. Men inte klagade mina föräldrar för det? Att dom inte såg någon extrem utveckling från det att jag var fyra upp till tio? Där var jag, två äpplen hög, red på en häst som vägde allt från trehundrafemtio kilo upp till femhundra kilo. Alltså vet ni hur mycket det är? Jag hade ju inte heller någon koll på min kropp så hur sjutton ska jag kunna hinna med att både hålla i tygeln rätt, rätt längd också, trampa ner hälen, hålla skänkeln stilla men ändå få hästen att gå framåt, helt plötsligt ska jag också hålla koll på hästen framför, och kanske några som sitter och pratar på läktaren, det var inte lätt alltså. Men mina föräldrar var bara glada för att jag var lycklig, lycklig över att få rida, lycklig över att få hänga med kompisarna i stallet, allt det där ni vet. Det vill jag tacka mina föräldrar för. Det tar lång tid att utvecklas speciellt om man bara rider en gång i veckan på ridskola. Det är som att be ett barn kunna hela matteboken efter en termin men dom får bara lära sig ett par tal en gång i veckan. 

Jag kan skriva om detta i både elevperspektiv och som ridlärare idag. Det är inte lätt att utveckla sina små elever till topp som rider en gång i veckan. För det betyder att jag och min fyrbenta kollega hästen har cirka tjugo minuter i veckan på oss att utveckla en elev. Det är alltså cirka åtta timmar per termin som jag och hästen ska lära ett barn att rida och sedan utvecklas i sin ridning på det. Så på ett år har vi sexton timmar på oss att lära och utveckla barnen som har trettiominuters lektioner. Förstår ni nu hur mycket dom egentligen lär sig på den korta tiden?? Dom lär sig att sitta upp rätt på en häst, hålla i tyglarna, vända hästarna, stanna hästarna, hålla foten ganska bra i stigbygeln, få hästen i trav först med ledare och sedan utan ledare, rida lätt, stå upp i lätt sits och ja jag kan göra listan lång på alltså SEXTON timmar på ett år. Jag har ridit hela mitt liv och har fortfarande svårt att ha rätt längd på tygeln ibland, haha! Det är det som är så fantastiskt med hästar och ridning, man blir aldrig fullärd och det tar lång tid att utvecklas och man kan alltid utvecklas. Det tar aldrig slut. Men i allt detta måste vi också tänka på hästen, vår fantastiska häst, hur snälla dom är som låter oss sitta på deras rygg, tålamodet med ryttare som håller balansen i tygeln, sitter snett, sparkar med benen i magen på hästen för att dom inte kan använda sin skänkel ordentligt än. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på hur fantastiska våra hästar är.

Därför blir jag också så ledsen när jag hör hur elever/föräldrar/anhöriga klagar på hur en häst är. "Den är så seg" "Den är sur" Den är si och den är så, man skyller på att det är HÄSTEN det är fel på, vänta, va? Har man valt hästar som intresse så är det bara att bita ihop och inse faktum att alla hästar är olika. Man lär sig olika saker på olika hästar och man kan alltid utvecklas,det är inte upp till hästen, utan ryttaren. Det är så det är att vara intresserad av ridsport, och kan man inte förstå det så är nog inte ridsporten rätt sport för just den personen. För det är ju faktiskt en sport vi utövar, sen att vi ha olika mål med det än en annan sak. Sen absolut att man kanske passar bättre ihop med någon typ av häst, men i mina ögon så är den bästa ryttaren den som kan rida alla typer av hästar, och inte klagar på hur hästen är utan inser att det är en själv som ryttare som måste utvecklas och lära sig mer hela tiden. 

Här var jag cirka sju år gammal, rider fortfarande med ledare och har då inget bra tramp i stigbygeln, även att jag ridit sen jag var fyra år. Så ser vi vart jag är idag, snart utbildad Svensk Ridlärare level II, har min egna häst, tävlat en del, och om jag får säga det själv(jag som aldrig ger cred till mig själv) är en ganska skicklig ryttare.